jag kollade på bröderna lejonhjärta i ca 30 minuter, sen var den tråkig. och inte för att det är en tråkig film, nejnej, jag älskar bröderna lejonhjärta. jag vet att jag är mesig, men jag gråter när skorpan kommer till nangijala och äntligen får träffa jonatan, jag gråter när dom hoppar för att komma till nangilima och x antal gånger där emellan. för vem kan hålla tillbaka tårarna när skorpan springer mot jonatan, samtidigt som dom spelar den där musiken i bakgrunden som är totalt underbar. inte jag i alla fall. men som sagt, uttråkning och noll intresse för det mesta är en vanligt bieffekt av slappe/sjuk dagar. nu ska jag gå igenom mig själv och se om det finns nånting som jag faktiskt kan tänka mig att göra. för detta är outhärdligt. jag hade tillochmed hellre varit i skolan än hemma just nu, men då hade jag antagligen svimmat av utmattning eller något.

over and out

puss